Mode & kläder genom tiderna

Här nedan följer en sjukt lång utläggning om 
modets epoker från 1400-talet fram tills...

Tänk på att utläggningen redogör endast för några få procent av befolkningen på den tiden - det vill säga, de som hade råd. Hos dem som inte var adel, präster, kungar eller andra rika familjer, löd ett annat typ av mode som höll i sig mycket längre, men var präglat av de rikas ideal. 

Tänk också på att detta var under en tid då vi inte hade tidningar, TV, telefon, radio, postservice eller Internet. Trenderna spred sig väldigt långsamt och inte som idag med nya trender månadsvis, ibland veckovis. Därför är det lättare att redogöra för hela 1400-talet i en och samma text. Det är högst troligt att man kommer att se tillbaka på 2000-talet på samma sätt om 600år, men det var nog inte riktigt likadant ändå...

Ytterligare en sak som ska tilläggas är att det som idag skiljde mellan modet i olika städer, riken och världsdelar. Texten redogör huvudsakligen för stormakterna under den tiden. Frankrike och Tyskland har länge varit trendsetters inom det som idag kallas Europa.

Det ska också tilläggas att det inte var damerna som var dem som gjorde, bestämde eller rådde modet. Modet var ett sätt att utåt visa vem man var, och i de sammanhangen var det viktigare för männen. Mannen styrde modet och kvinnorna följde. 

Men hur är det idag? Den frågan lämnar jag obesvarad...

Texterna här nedan är lånade och omgjorda av mig.

I det tidiga klassiska Grekland hade man respekt för kroppslig skönhet och nakenhet var positiv och medveten. Dräkterna bestod av tunna, ofta transparenta tyger som var rika på draperingar. Dräktens syfte var inte att modellera om kroppen, utan hade en självständig existens med den.

Den grekiska kvinnans ideal ser vi genom de statyer som hittats från den tiden. Det var en kurvig kropp med breda axlar och kraftig hals, högt sittande navel, liten hopklämd stjärt, höga slanka höfter och långa raka lår. Kvinnornas bröst var vitt åtskilda och halvklot-formade.

I den grekiska tron fanns både gudar och gudinnor. Gudinnorna var väl respekterade och spelade en stor roll i Grekland. Bland annat är Atens hela tempelberg vigt åt en kvinna: Athena.

Men i det demokratiska Grekland fanns dock ingen jämställdhet mellan könen bland de vanliga medborgarna. Kvinnorna fick inte vara med i det kulturella eller politiska livet, utan var placerade i hemmet för att utföra de husliga sysslorna. Männen visade sig sällan hemma och hade ofta älskarinnor eller älskare. Bisexuallitet tillhörde det normala.

Till skillnad från Grekland var könen mer jämlika i Rom, och det rådde mycket större balans mellan de två könens inflytande i Romarriket. Kvinnorna var som sina mäns jämlikar. Vid kejsarhovet som i det enklaste hemmet låg kvinnorna med till måltider och fester, och det fanns lika många kvinnor som män på teater och cirkus. Det var lätt att få ut skilsmässa och det var inte ovanligt med flera äktenskap. Man tyckte också att det var orätt att mannen krävde att hustrun skulle vara trogen om han själv inte var det.

I Rom fanns nu även ett starkt intresse för utseendet. De romerska kvinnorna färgade bland annat sitt svarta hår blont (med hjälp av blekningsmedlet ammoniak - urin från djur), eftersom romarinnorna var så imponerade av de germanska slavinnornas ljusa hårprakt. De började också använde mycket hals- och armsmycken i guld med vackra reliefutsmyckningar.

På 500-talet sattes den strikta grekisk-ortodoxa läran sina spår i Europa. Folk var förskräckta över det nakna och man försökte att i största möjliga utsträckning täcka den syndiga kroppen.

Kvinnorna skulle vara trångbröstade, magra med insjunkna axlar och lite hull – allt för att se fromma ut.

Under korstågens tid (800-1350) ändrades synen på nakenhet. Kläder var till för att dölja den syndiga kroppen eftersom man ansåg att det var Adam som gjort klädedräkten nödvändig efter att han hade syndat. Den nakna kroppen var som människans paradisdräkt.

Kvinnans roll i det kristna medeltida samhället var tung och utstött. Enligt prästerskapet var kvinnan den eviga anledningen till köttets lust och därmed till synd överhuvudtaget. I klostren, som är under ständig utveckling under denna tid, är män och kvinnor däremot jämlika med varandra, inte bara i fråga om klädseln.

 Under gotiken (1350-1490) gick klädedräkterna från vida draperingar till det mer åtsittande. Tack vare att man började använda knappar behövde man alltså inte dra över plaggen när man skulle ta på dem. Midjan snördes in, brösten vadderades och axlarna stoppades. Tyget arrangerades på bröst och rygg i sirligt sydda veck och armarna var snäva. Man förlängde dräktdelarna med ärmar som släpade i marken, meterhöga struthattar och snabelskor som fästes vid knäna.
 
Kvinnodräkten hade fått utpräglad sex appeal genom djupare urringningar, men förlängningarna var egentligen en utveckling av personligheten och fungerade som utsmyckning istället för att ha konstgjorda bröst, höfter och tänder.

Men det var inte bara genom dräkten man kunde se könens säregenhet, utan även i hållningen. Medan den gotiske mannen har tillbakadragna axlar, framåtvälvd bröstkorg och indragen mage, hade kvinnorna buteljaxlar och framskjuten mage. Män bar huvudet lätt tillbakakastat, kvinnor böjde ansiktet nedåt. Kvinnans S-formade kropp med den putande magen var vanlig under den gotiska epoken då kvinnors normala tillstånd var att vara gravida vid vuxen ålder.

Under renässansen (1490-1625) bar kvinnorna dräkter med flera lager tyg som bevisade rikedom och stabilitet. Men kvinnodräkten var också som en bur för kvinnorna. Genom att klänningarna var så tjocka av tyglager på varandra hindrades kvinnan från att kunna röra sig och man kunde därför garantera att hon inte hittade på några okontrollerade äventyr.
Renässansen handlade mycket om frihet, men det var viktigt för männen att kvinnorna skulle förstå att att det inte gällde dem, utan de skulle fortsätta att vara underkastade männen. Kvinnorna var förnedrade och sågs, förutom som dekorativa och ett tecken på egendom, som sexualobjekt. De fick smeknamn hämtade från djurvärlden; "min lilla hjärtegris", "min lilla katt", "min lilla råtta". På medeltiden hade kvinnorna smeknamn hämtade från blommor där ros och lilja var de mest använda smeknamnen.

Det är först under renässansen som man får en klarare uppfattning av hur människorna såg ut och klädde sig, tack vare fantastiska konstnärer som Botticelli, Rafael och Michelangelo m.fl.

Kvinnornas klädedräkt var utmärkande genom att de hade ihopdraget liv och oerhört djup urringning. Ibland gick urringningen så långt djupt att bröstvårtorna syntes. Men den kunde också täckas med broderat eller veckat linne och senare kom även pipkragen som växte upp längs halsen och på 1600-talet hölls den uppe av ståltråd till och med.

På 1600-talet blev även styvkjolen modern, som hade tjocka kuddar runt höfterna så att kjoltyget blev utspänt. Syftet med den kolossalt stora klänningen var att hålla folk på avstånd, och det lyckades den ju med.

Ett annat mode som anammades var styltskorna, liknande de enorma platå skor som vi kan se idag. Det är svårt att förstå varför eftersom de bara inskränkte deras rörlighet ännu mer. När kvinnorna var ute och promenerade var de nämligen tvungna att ha en tjänsteflicka som ledde och stödde dem.

Kvinnorna under renässansen hade fått en mer öppen syn på sexualitet och till skillnad från antikens självklara naturliga nakenhet eller medeltidens gudsbild före syndafallet så handlar renässansens nakenhet om att behaga andra med deras avkläddhet, såväl kroppsligt som mentalt.

I början av 1600-talet under barocken började man så smått minska på den kvinnliga klänningens volym. Snart slutade man helt med att spänna ut kjolen och lät den falla fritt ned, hoprynkad över höfterna. Man börjar dekorera tyget med band och spetsar och både kjol och underkjol har släp. Midjan flyttas upp under bröstet och markeras genom ett bälte. Livet, dvs toppen, får en rundad halsöppning. För första gången på över tusen år börjar kvinnorna visa sina armar.
 
Barockkvinnan är inte längre den ständigt gravida gotiska flickan med blygt böjd nacke. Hon kastar istället tillbaka huvudet och skjuter fram bröstet. Brösten har börjat spela en större roll och för att få bröst efter idealet så använde man lösbröst av trä eller tygpåsar fyllda med stoppning som exempelvis linser.


1700-talet är upplysningstiden. Folk blev mer fritänkande än tidigare tack vare upplysningsfilosofernas nya tankar och idéer, och man började också dansa menuett och gavott till Bachs och Mozarts musik.

Kvinnorna under rokokon började bära krinolinen, gjord med fiskben eller valtänder, som bestod av fem runda ringar som gav kjolen volym – upp till 2 m i diameter. De har också så breda och höga höftkuddar att armarna kan vila på dem. De har kvar den hårt snörda getingmidjan, och urringningarna blir allt djupare. Hals och armar visar mycket mer hud än tidigare. Denna nakenhet speglar att kvinnan blivit mer frigjord, trots att hennes kolossalt stora kjol fortfarande håller henne under kontroll.

Under andra hälften av århundradet blev kvinnorna också dubbelt så långa på grund av deras höga frisyrer. Liksom kjolarna sattes också håret upp i enorma kreationer tack vare ståltrådsskelett. Sedan dekorerades frisyrerna med allt tänkbart – från blommor och fjädrar till
utsmyckningsföremål. För att alla skulle se lika gamla ut pudrade man alla frisyrer med stora mängder vitt mjöl eller kalk, vilket ledde till att man fick utslag i hårbottnen och mjölpriserna steg kraftigt.

Kvinnoidealet under denna tid var kvinnligt ända till sjuklighet, ömtålighet och sirlighet. Något som var karakteriserande för kvinnan var det fasta attributet att svimma eller "dåna". Detta berodde dels på fiffig krigslist från kvinnornas sida, men framförallt på grund av hård snörning och blodbrist.

Läkare upptäckte senare efter att korsetten blivit omodern, att den hade skadliga verkningar. Bröstkorgen blev helt deformerad och intryckt. Bröstkorgen och revbenen formades efter korsettens form och organen innanför fick anpassa sig bäst de kunde.

Kvinnofrigörelsen som följde den franska revolutionen (1789) gjorde att kvinnorna gjorde sig av med korsetten och började istället klä sig i tunna, lätta kvinnodräkter av skira tyger. Detta visade bärarens frigjordhet. Men när man började få mer naturlighet och rörelsefrihet i dräkterna så gick det återigen bakåt mot tidigare ideal och runt 1820 började man använda kjolar lager på lager och ärmarna blev som ballonger – allt för att framhäva getingmidjan.

Kvinnorna hade också börjat använda byxor, mamelucker, som stack fram under klänningarna.
Den som egentligen frigjordes var mannen, och under romantiken på 1840-talet så var kvinnan bara glorifierad i romantikens litteratur men inte i det vanliga livet. Där var kvinnans uppgift att gifta sig. När hon var gift så var hennes nästa uppgift att sköta hemmet och föda barn. Hon hade ingenting att göra med fabriks- och affärslivet och inte heller med politiken. Hennes ödmjuka kroppshållning och nedslagna blick uttrycker hennes passivitet. Den ofria sociala ställningen avspeglas i hård snörning ända upp till armhålorna och ärmar så smala att händerna knappt kan lyftas.

För att slippa ha lager med underkjolar för att få kjolens önskade vidd, införskaffades en gammal tradition - krinolinen. Det var en fördel för kvinnorna eftersom de kunde röra benen fritt under stålburen. Men 1870 var krinolinen borta igen. Man hade blivit rädd att använda den efter att ha hört om så många olycksfall. De sattes i brand och kvinnor hade till och med blåst iväg och fallit i vattnet och drunknat.

Krinolinen ersattes med turnyren - en halv krinolin som endast gav volym där bak. Med krinolinen kunde man visa sin rikedom – ju större volym och tyg turnyren hade, desto rikare och förnämare var man. Turnyren reflekterar samhället på 1870-talet, där man vill visa sin rikedom men samtidigt inte direkt demonstrera den.

Kvinnoidealet var uppdelat i två som stod i motsats till varandra; det fylliga idealet och det slanka idealet. Det fylliga idealet hade breda axlar och fyllig rumpa, och barmen skulle vara svällande. Till hjälp hade de bysthållaren med stoppning som var den nya uppfinningen. Det slanka kvinnoidealet vara raka motsatsen och hade ingen korsett utan hade en naturligt graciös kroppshållning med långa släpklänningar i lätta, mjuka tyger.
Ett tredje ideal är det maskulina idealet. Kvinnorna som krävde likaberättigande mellan könen genom att klä sig i lite mer manliga kläder, och som dessutom började bära hatt av det som varit mer maskulin form.

I samband med att cykeln gjorde genombrott så slogs turnyren ut på 1890-talet, eftersom det var omöjligt för kvinnorna att bege sig ut på cykelfärder i den klädseln.
Kvinnorna hade blivit mer aktiva och det krävde att de var rätt klädda för att kunna röra sig och vara smidiga.